Maria: 

Men nu då? Midsommarvecka och det mesta känns öppet. Vilken blir den nya vardagen alla talar om? Kan vi nu släppa restriktionerna? Blir det en ny vardag, eller är vi ändå funtade så att det mesta återgår till som det var förut? Kan vi planera för hösten, kommer det en andra våg? Oroligheter i världen, vem har klarat coronan, vem har inte? Vem får definiera vad som är att ”klara av bra”? Vad betyder ett stängt Sverige för det nordiska samarbetet? Vad betyder Black Lives Matter i USA och globalt? Vem får definiera vad som är rasism och vad som inte är det?

Barnen är också lite konfunderade. De tycker att de redan haft sommarlov, att de inte riktigt vet vad det här vi nu har är. Jag håller med, känns som att vi fått vara på landet, att vi fått njuta, att vi fått äta gott. Är det så att vad vi än utsätts för så är det spännande en stund, men sedan när det blir ”vardag” så blir det ändå vardagstråkigt till slut och är det kanske just så det ska vara?

En myt kan jag avliva för mig själv; att maj går så fort för att man har så mycket att göra, så många ställen man skall hinna till och så många avslutningar och extra program - nej, den går jag inte på längre - för fort gick maj även i år trots tom kalender och inhiberade kalas och fester.

Men just nu är jag trött på alla digitala möten, Teams, Meet, Zoom. Strul med tekniken. Oklarheter kring vad som gäller i höst. Jag tänker: Semesterdags. Ännu några veckor jobb till men sedan ska det bli skönt att få lägga datorn på hyllan för en tid.

Malin:

Förra veckan i samband med föreningens vårmöte var första gången som jag och Maria sågs sedan mars när vi stängde ner verksamheten. Maria satt i Hemvråns kök och åt när jag låste upp dörren, som om ingen tid egentligen passerat. Vi har träffats virtuellt, förstås. Marias bakgrund i videosamtalen har skiftat mellan olika landskap och skogsvyer. Fågelsång har hörts i bakgrunden. Min bakgrund har sett likadan ut för det mesta – den största delen av våren har jag suttit hemma i min lägenhet och drömt om sommar och bryggan i Österbotten. Konstigt nog kändes det inte som flera månader sedan vi sågs senast. Jag trodde aldrig att virtuell kontakt kunde jämföras med att ses ansikte mot ansikte, men det är skönt att veta att det också går att hålla kontakten så, om man måste.

Nu ska vi avsluta den här Karantänbloggen och snart stänga ner verksamheten för sommaren. I början av coronatiden skrev jag att jag är rädd att vi inte kommer att lära oss något av det här. Nu undrar jag vad jag har lärt mig. Reflekterat verkar alla har gjort i alla fall, på något sätt. De stora förändringarna i oss själva kanske vi ser först när vi fått lite mer distans.

När jag började träffa mina vänner igen var det med stapplande steg och stirrig blick. Alla ursäktade sig till en början, för att man är lite trögstartad när det kommer till det sociala. Nu ursäktar sig ingen längre. Nu vågar vissa till och med kramas. Min första kram minns jag ännu tydligt; Den skedde på en öde strandpromenad vid Tokoistranden med en saknad vän. ”Man ska egentligen inte kramas” sa vi, och tryckte lite hårdare.

Snart kommer jag kanske inte uppskatta de här små sakerna lika mycket. Men jag hoppas att jag inte tar dem för givet igen.

Jag läste någonstans att det vi gått igenom under coronatiden är en kollektiv sorgeprocess. Det har varit tydligt att vi befunnit oss i olika skeden, och liksom alla sorgeprocesser sörjer alla olika. Men det jag försökt påminna mig själv om är att alla känslor är tillåtna. De har varit många och varierande. Chockfas, reaktionsfas, reparationsfas, nyorienteringsfas brukar det heta. Kanske är det sommaren, värmen och att restriktionerna lättat som gör att det nu känns som att vi gått in i en ny fas (i alla fall när det gäller corona – de andra oroligheterna i världen kräver nog helt egna sorgeprocesser).

Men som allt sorgarbete är utvecklingen sällan linjär, utan pendlar mellan olika faser. Just nu känns det som att den värsta chocken lagt sig. Det som brukar definiera de senare faserna är att man börjar göra planer och se fram emot framtiden. Så långt har jag inte riktigt kommit. Jag försöker, men framtiden känns osäker. Det känns som att jag är beredd på att allt kan förändras lika snabbt igen. Men det har ändå gett mig en trygghet, att veta att jag i så fall klarar av det. 

Insikter och tankar vi tar med oss från coronavåren 2020: 

• Alla möten måste inte vara fysiska. Ibland är ett digitalt möte mer effektivt till exempel om det är en till två saker som det ska tas beslut om.
• Brainstorming kräver fysisk närvaro.
• Det nya kommer att vara en kombination av distansjobb och jobb på kontor. Det finns en styrka i flexibiliteten. 
• Fråga oftare hur någon mår; med avsikt att lyssna på vad hen svarar.
• Det  kan vara mer effektivt att jobba i många kortare sjok än flera timmar i sträck.
• Virtuell yoga fungerar fint.
• Sluta stressa; stanna upp och njut av de små stunderna i vardagen.
• Gör något du tycker om varje dag, det behöver inte vara stort, men det är viktigt att prioritera det i vardagen. 
• När världen stannade upp och slutade resa och konsumera fick naturen andas. Man måste inte resa för att uppleva saker.
• Relationer är alltid tvåsidiga och måste investeras i. Hör av dig till dem du bryr dig om och till ensamma personer i din närhet. 

Tack för att  du läst den här bloggen. Förhoppningsvis behöver vi inte skriva om karantäner på ett bra tag. 

Trevlig sommar! 
Maria  och Malin