Helsingfors Svenska Marthaförening

Karantänbloggen: Maria Rajalin

15.04.2020 kl. 11:00
I Karantänbloggen skriver medlemmar av Helsingfors svenska Marthaförening blogg under coronapandemin som bröt ut i Finland våren 2020. Här samlar vi tankar och vardagsreflektioner från en orolig tid, dels för att dela vardagsinblickar, dels för att för framtiden dokumentera denna tid i föreningen. I dag bloggar verksamhetsledare Maria Rajalin.

När jag sitter och skriver, sitter jag någonstans jag inte trodde jag skulle sitta den 13 april 2020. Vid köksbordet på vårt sommarställe i Barösund. Visst har vi firat påsk här någon gång – men att jag skulle sitta här och egentligen inte ens ha en klar plan om när vi ska åka hem igen – det känns rätt absurt.

Den tanken hade jag definitivt inte den 7 mars då vi åkte iväg på semesterresa. En vecka då vi solade, simmade och njöt av långa promenader och god mat samtidigt som det visade sig vara en vecka då hela världen ställdes på ända. Vi fick nog en del meddelanden hemifrån under veckan, men vi insåg inte allvaret; tvärtom skrattade vi mycket och talade om hur meddelandena kändes som från en dålig film. En efter en blev vi åtta som reste tillsammans satta i hemmakarantän; men det var nog först då vi satt på flygfältet på väg hem som vi insåg att nu är vi på väg in i en period i våra liv som vi antagligen inte kommer att glömma i första taget, ja kanske inte så länge vi lever.

Lite på en månad senare kan jag konstatera att jag kanske landat i en ny vardag och tillvaro men visst får jag ännu också ibland en känsla av att det här väl ändå måste vara en dålig film, en dröm som jag just vaknar ifrån och så kan vi alla fortsätta våra liv som förut. Men samtidigt tycker jag detta nog också varit något bra för vår värld; för så som vi hållit på kan vi väl ändå inte fortsätta?

En del av mig trivs faktiskt förvånansvärt bra med denna nya tillvaro. Tempot är lugnt, hela familjen är tillsammans så gott som hela tiden, ingen morgonstress, och tid för reflektion. Jag har en frihet jag trivs med, att själv ganska långt bestämma hur jag lägger upp min arbetsdag. Jag kan ta en längre paus mitt på dagen och gå ut och leka med mina barn, eller ta en spontan promenad i skogen eller ett dopp i havet då frustrationen slår till. Och jo, den slår till; titt som tätt. Då gäller det tänker jag att ta sitt ansvar och ge sig iväg en stund och så klarnar tanken. Då återkommer åtminstone jag till tanken att vi har det bra, vi har tak över huvudet och mat på bordet.

Jag har lärt mig att det tar en stund för mig (ungefär ett dygn) att orientera mig, men sedan får jag snabbt igång en rutin, en ny vardag. Jag kavlar upp ärmarna och så kör jag igång utan att ens tycka det är svårt. Uppgiften är klar och jag skalar enkelt bort det som jag upplever som onödigt just då. Det gjorde jag även denna gång med en kort horisont, slutdatumet 14.4 – så länge som marthaverksamheten skulle vara på is. Vi hade två veckors hemmakarantän, hjälpsamma grannar, syskon och vänner och distansskola och jobb flöt på. Min man var mer orolig för smitta och för matmängden i kylskåpet, jag mer systematisk. Förstås visste jag någonstans att isoleringen knappast är helt över den 14.4. Men ändå, då beskedet om en ytterligare förlängning kom blev jag nog lite paff. Då började jag drömma om flykt, smygbesök på Operan, döda människor och alla världens hemskheter. Det som väl kan kallas Coronaångesten och den får man väl då ha med sig tills eländet är över.

För mig som inte blir så lätt sällskapssjuk har det annars gått helt bra och min familj verkar också rätt okej med tillvaron. Jag jobbar bra på distans och våra barn verkar också helt tillfreds. Vi har haft möjligheten att vistas i både Hangö och Barösund, ute på landet; så vi har haft en rätt stor rörelsefrihet och ställvis har vi glömt bort hela viruset. Vi har snabbt skapat rutiner och en struktur som gör att dagen löper på rätt bra.

Vi bakar mycket och god mat ska det vara varje dag. Ska vi vara isolerade så ska vi i alla fall äta gott och njuta av maten sade min marthakollega Elisabeth på ett av de första distansmötena vi höll. Den tanken har jag burit med mig. En gång i veckan har vi också beställt mat av någon lokalföretagare och då är det fest hemma hos oss. Ja, och på tal om mat kommer här mitt marthatips. Soppor är alldeles utmärkta att ha till lunch; man kan återanvända samma soppa som man lägger till fler rotfrukter i efter hand som de äts upp. Och t.o.m. kan en korvsoppa bli en köttsoppa i något skede av veckan; utan problem! Kalljästa semlor på martha.fi har också visat sig vara en succé i form av nygräddade semlor till frukost.

Så har vi en ny arbetstillvaro med distansmöten; video- och telefonkonferenser; det är ju ett fall för sig tänker jag. Fint att kunna jobba var som helst, och otroligt hur snabbt lärare och andra byggt upp fungerande virtuella sätt att arbeta. Som med så mycket annat så passar formatet för en del, men inte för andra. Jag tror mig höra mer till den senare gruppen. Vi diskuterade det med min kompis här om dagen (i telefon) att det känns som att man ibland ändå skulle behöva den där förflyttningen från ställe till ställe. Nu har man redan lärt sig att man inte ska boka in videokonferens från kl. 9-10 och sedan nästa från kl. 10-11, det behövs liksom någon minut för toabesök eller småprat där emellan. Övergången från en tjejkväll per video till middag med familjen blev här om kvällen också alltför snabb, då hade det behövts den där halvtimmes cykelturen hem eller dylikt. Men det lär man sig förstås efterhand. För en sådan som jag som observerar och reagerar väldigt mycket på det non-verbala så blir nog videosamtalen ibland väldigt konstiga upplevelser och kass är jag också på att ta hand om en taltur i stora grupper. Dessutom är jag en mästare på att glömma att sätta på mikrofonen då jag talar.

Mina karantänreflektioner sker som sagt vid köksbordet i huset som funnits i släkten i över 100 år. I det här huset har det upplevts både rysk ockupation och krig så det passar väl bra att vistas här under Coronakrisen också. Här slår historiens vingslag och här sitter alla gångna generationers berättelser i väggarna. Jag trampar samma stigar som när jag var barn, och blir glad av att få elda i samma kakelugnar, bada bastu och tvätta byke utan rinnande vatten på det sätt jag lärde mig redan som barn. Fixade de alla detta så fixar jag nog också det nu. Det är kanske därför vi också bakar så mycket just nu; det är en trygghet i att något är som förut. Det vet jag redan nu, även om jag bor i Helsingfors till vardags att är det kris så vill jag vara nära naturen. Naturen håller och bär och våren och sommaren kommer vare sig det är coronavirus eller inte.

Ta väl hand om dig och vi ses snart igen alla kära Marthor!

Maria Rajalin
verksamhetsledare för Helsingfors svenska Marthaförening

Helsingfors Martha
Kontaktuppgifter

kansli

Simonsgatan 12 A 5
kansliet@helsingforsmartha.fi

Kansliet är öppet:
måndag 10-15
tisdag 13-18
onsdag 10-15
 

Maria Rajalin
Verksamhetsledare
maria.rajalin@helsingforsmartha.fi
040 731 2791 (må-to)
Emilia Hytönen
Tf. Informatör
emilia.hytonen@helsingforsmartha.fi
040 731 2044 (må-ons)
Annika Linder Airava
Ordförande
ordforande@helsingforsmartha.fi
040 041 8649