”Om man är tyst för länge så vissnar tungan”
– Pippi Långstrump

Ja, jag är lite rädd för att min tunga ska vissna i dessa exceptionella tider. För det finns nog dagar då jag inte pratat allt för mycket. Jo, ett dagligt samtal med mamma och pappa och kanske ett digitalt möte med kolleger och ett och annat samtal under kvällen med någon av de vuxna utflyttade sönerna eller en vän. Och javisst, jag bor ju faktiskt tillsammans med min man, så vi pratar ju också förstås om än lite fåordigt ibland, sådär som ett ”gammalt strävsamt” par brukar göra.

Men ack vad jag saknar det där spontana pratet under dagens lopp på jobbet. Det där gomorron genast på morron, lite morronkaffeprat, de spontana utropen vid datorn, hoppa upp mitt i allt och ställa en fråga till någon av kollegerna som i sin tur kan leda till en längre lösningsorienterad diskussion, pratet vid lunchrasten och alla korridordiskussioner och t.o.m. de dåliga skämten.

Jag har aldrig haft problem med att hålla mig tyst en längre tid under dagens lopp, men nu när man är illa tvungen att göra det så känns det lite jobbigt. Att tala är silver att tiga är guld – i dessa dagar känns inte det här ordspråket sådär väldans upplyftande och klokt eller kanske inte överhuvudtaget klokt. Jo, jag förstår ju att den djupare innebörden är den att man inte alltid ska säga det man tänker, att ibland kan det vara smartare att tiga. Jag tycker nog silver är fullt tillräckligt och vill nog prata av mig (dessutom föredrar jag silver framom guld). Jag vill verkligen inte att min tunga vissnar ...

När det känns lite motigt (och tråkigt) lyfter jag huvudet och ser på mina hjältar på väggen här på hemmakontoret. Och så tänker jag att jag har det väldans bra.

Vad jag också saknar är marthasorlet, att prata med alla kära marthasystrar. Jag grät nästan när jag i mars började gå igenom min kalender och strök över allt som avbokats i vår, det mesta martharelaterat:  matkurs i Kokvrån, Helsingforsföreningens vårmöte i Hemvrån, den egna marthakretsens program, Marthaförbundets vårmöte i Nykarleby, två teaterupplevelser, en konsert och mycket mer.

Missförstå mig inte, jag klagar inte, för jag har det faktiskt bra: tak över huvudet, mat på bordet (och nuförtiden en hel del kaffe), har fortfarande ett jobb, har en förstående arbetsgivare och möjlighet till distansjobb, fina kolleger, är fortsatt i dialog med Helsingforsmarthas fina personal Maria och Malin, samtalar med en del marthasystrar per telefon eller via andra digitala hjälpmedel och radion ropar dagarna i ända (jag brukar ibland delta högt i radiodiskussionerna bara för att tungan inte ska vissna ...). Men ni vet nog vad jag menar. Det är den där marthagemenskapen sådär rent fysiskt som jag saknar, alla fina människomöten på olika evenemang och möten. Det känns på något sätt sorgligt att tänka att det ekar tomt i både Hemvrån och Kokvrån just nu, inget prat och sorl, inget kaffekoppsslammer, inga strumpstickor som klirrar, inga dofter från matgrytor, ingen dörrsummer som låter mitt under en föreläsning, inga telefoner som ringer.

Så här går det också att mötas i marthatecken. Marthaförbundets centralstyrelse höll sitt senaste möte digitalt, alla satt hemma vid egen dator. Det fungerade superbt! Och alla fick prata.

Samtidigt vet jag att det sker en hel massa gott och bra på många håll just nu. Helsingforsmarthas coronahjälpgrupp på Facebook har många medlemmar, det är många som erbjudit och många som fått hjälp, det rings och pratas inom kretsarna och inom föreningen, Marthaförbundet publicerar bra tips på sina hemsidor och vi får tips på vettiga veckomenyer. Ett socialt liv sker på ett annat sätt där ute.

Det blev en underlig start på föreningens jubileumsår, vi skulle rivstarta i mars. Visionen för Helsingforsmarthas 120-årsjubileum är ”En medmänskligare värld, en vardag i taget”. Medmänsklighet behövs nu mer än någonsin. Så vi ska fortsätta vara snälla mot varandra och hjälpa våra medmänniskor både nära och fjärran, såsom vi alltid gjort i redan 120 år. Och vi får återkomma med festligheter och program på hösten då vi ses och ja, då kramas vi. Tills dess får det bli virtuella kramar.

Ha det gott! Glad påsk!

Milla
medmänniska, martha och ordförande för Helsingforsmartha

Snart får jag ta fram allt påskpynt, allt från momis fina broderade påskdukar till sönernas alster från dagistider. Skönt med något oföränderligt.