“Så fan heller om jag producerar någon kanonföda för det! När männen slutar döda skall jag föda, – men de slutar nog aldrig”

Så här skriver Tove Jansson i oktober 1941 i ett brev till sin vän Eva Konikoff. Orden är skrivna i frustration över att hennes förälskelse, konstnären Tapio Tapiovaara, låter henne vänta i sin ateljé på kvällarna medan han ränner hos andra kvinnor under sin permission, trots att han ändå tjatar om att de borde få ett barn. Men de är också skrivna i en tid och ett sammanhang då barn på riktigt sågs som råvara i fosterlandets krig.

I Tuula Karjalainens biografi över Jansson berättas det hur hon, när hon stod och målade i hamnen i Helsingfors fick höra av en och annan “halunk” att “fröken borde gå hem och göra barn istället för nu blir det krig närsomhelst”. Att målandet och födandet stod i konflikt med varandra i krigstiden var något Jansson fortsatte reflektera över i ett annat brev till Eva Konikoff, lite senare samma år, då hon skriver:

“Allt som gör att jag inte vill gifta mig kom för mig igen, alla män jag genomskådat och föraktat [...] hela männens lojalt sammanhållna och skyddade piedestal av privilegier, förhärligandet av deras svagheter i lika många oantastliga slagord [...] Jag hinner inte beundra och trösta och låtsas att det inte är kulisser! Jag tycker synd om dem, ja – men jag vill inte ge mitt liv för en föreställning som jag genomskådat [...] Jag ser vad det blir av mig om jag gifter mig för jag har, trots allt, i mig alla dessa kvinnors nedärvda instinkter att trösta, beundra, underkasta sig, ge upp sig själv. Antingen en dålig målare eller en dålig fru. Och om jag blir en ‘god fru’, då skall hans arbete vara viktigare än mitt, mitt förstånd underordna sig hans, då skall jag föda barn åt honom, barn som skall mördas i något av de kommande krigen.”

Det Tove Jansson gör här är en kompromisslös beskrivning av hur patriarkatet och kriget samverkar. Det är ingen naturlag att männens privilegier ska skyddas på kvinnors bekostnad, men man har lyckats bygga upp en värld som fungerar så. Där våldets, styrkans och militarismens makt självklart anses trumfa andra värden. Det är en kuliss, men en som får dödliga konsekvenser.

Ser vi på världen just nu känns tiden tyvärr inte hemskt annorlunda. Våld och styrka betraktas som det “realistiska” sättet att sköta konflikter, och beslut om krig som drabbar kvinnor och barn tas fortfarande bland lojalt sammanhållna män. Jag vet ukrainska kvinnor som säger liknande saker i dag som Jansson skrev 1941 – de vill inte få barn innan kriget är över. Samtidigt är det också slående hur tider av extremt patriarkalt våld tenderar ta fram mer traditionella könsroller också för kvinnor, vilket vi också har sett med framväxten av trad wives-idealet – våldet måste kompenseras med omsorg och vård. Och omsorg och vård är ju verkligen ingenting dåligt, tvärtom är det något vi borde uppvärdera i alla tider, men om det bara får vara som kontrast till männens våld blir det förenklat.

Det Tove Jansson ville vara: en målare, en skapande person, formar ett alternativ som ställer sig utanför dikotomin som kriget försöker kräva oss att acceptera. För att låna ett citat från en annan kontext, nämligen musikalen Rent från 1996: “The opposite of war isn’t peace… It’s creation!”

På vilket sätt kan man säga att Tove Janssons skapande utgjorde ett krigsmotstånd? Jag tänkte berätta kort om satirteckningarna, och muminböckerna – men ska flika in att jag stöder mig på andra personers forskning, främst av Tuula Karjalainen, Miranda Geust och Mathias Wåg. Jag ska också nämna att Jansson också ägnade sig åt mer traditionellt välgörenhets- och solidaritetsarbete under krigsåren. Karjalainen skriver att hon deltog i jordbruksarbete, som frivillig i olika funktioner, sydde snödräkter och brödväskor åt soldaterna på Ateneum, med mera. Lotta ville hon inte bli, hon var starkt pacifistisk och absolut i sitt krigsmotstånd, vilket var ganska ovanligt. Hon kände bottenlös desperation för alla som dödades vid fronten – finländare, ryssar, tyskar. Det här ska jag återkomma till.

Det många kanske främst tänker på när man funderar på Tove Jansson, konst och krigsmotstånd, är satirteckningarna i den politiska skämttidningen Garm. Jag har på mig en t-shirt med en urblekt version av ett av de kändaste motiven, ett omslag från 1938 där Hitler avbildas som ett barn som skriker efter kaka, medan västmakterna försöker blidka honom genom att hålla fram bitar som det står “Schweiz, Sönder Jylland, Belgien, Engelska kolonier” o.s.v. på.

Garm var en liberal tidning på högerkanten som använde humor som ett sätt att kringgå censur och bryta tabun. I relationen till Tyskland och i motståndet mot kriget vågade de vara kritiska tidigt, men utsattes också för hot och vissa bilder censurerades. Karjalainen och Geust har båda påpekat det anmärkningsvärda i att Jansson publicerade bilderna under eget namn, istället för under pseudonym, vilket innebar en risktagning. Tove Jansson har själv i efterhand sagt att det hon tyckte bäst om med att jobba med Garm var att få vara “svinaktig mot Hitler och Stalin”. Kritiken av diktatorerna går ofta ut på att förlöjliga, genom att likna Hitler vid ett barn, eller som ett känt omslag av Stalin från 1940, som censurerades, som förlöjligar genom kastreringstematik.

Men satiren handlade inte bara om att gå åt “ondisarna”, utan också medlöparna, som på ett omslag från november 1944, där tidigare nazistsupporters ror i väg från ett sjunkande hakkors. Att hennes engagemang gick ut på att kritisera kriget som sådant, inte bara göra narr av motståndarna, syns också i teckningar som begråter krigets meningslöshet och hemskhet – som ett nyårsomslag från 1942/1943 när ett gammalt år ger över en famn full med vapen åt ett nytt. Hon gjorde också bilder som gestaltade krigsvardagen på hemmafronten, där det framkom teman som ransonering, hamstring och liknande.

Det här sättet att göra krigsmotstånd genom skapande skulle jag som antifascismforskare – jag har disputerat på en avhandling om antifascism i den samtida författaren Mirjam Tuominens prosa – kalla “yttre antifascism”. Miranda Geust som skrivit om skämtteckningarna i en artikel i HLS kallar det “explicit” antifascism, och den termen funkar också – poängen är att det här rör sig om kritik mot en tydlig gruppering eller mot personer som uppfattas som fascistiska. Som ni märker har jag hittills istället pratat om krigsmotstånd istället för antifascism, men nu tänkte jag gå lite djupare in på hur Janssons skapande krigsmotstånd också kan kallas för antifascistiskt.

Då handlar det inte bara om motstånd mot en fiende, utan mot den tendens i människan – i alla människor – som gör det möjligt för fascistiska rörelser och samhällsordningar – alltså ordningar som organiserar sig enligt styrka och svaghetsförakt – att få fäste. Antifascism i den här bemärkelsen kan alltså inte bara vara en yttre praktik, utan också en inre, eftersom den behöver rikta in sig på vars och ens benägenhet att bidra till destruktivitet, trots att man kanske inte ens förstår det själv. Eller som kan blottlägga hur något till synes gott kan leda i fördärvet.

Miranda Geust har i artikeln jag redan nämnde analyserat antifascistiska tendenser i Janssons första muminbok, barnromanen Småtrollen och den stora översvämningen från 1945. Den skrevs som en tydlig reaktion på kriget och handlar om mumintrollet och hans mamma färdas genom diverse farligheter på jakt efter mumintrollets pappa. Försvunna fäder, katastrofer, oro och förstörelse utgör bakgrunden, men boken går till stora delar ut på att bygga en annan utopi, där nya vänskaper knyts och återförening är möjligt.

En spänning i boken är trygghet och frihet, och Geust visar hur mumintrollen inte låter sig luras när de till exempel möter en herre som byggt ett godisrike inne i sitt berg. Han vill att de ska stanna där, och allt verkar perfekt, men så blir de illamående av allt socker och av att inte få luft och av att solen aldrig går ner. Boken presenterar alltså inte den totala “säkerheten” – borgen och tryggheten – som ett realistiskt alternativ – vilket fascistiska rörelser gärna gör. Istället visar den på vikten av att våga leva i osäkerheten, och bygga nya allianser och tryggheter där.

I essän “Antifascisten i mumindalen”, publicerad i tidningen Flamman, har den svenska journalisten Mathias Wåg skrivit om festens och livsglädjens betydelse för antifascismen i Tove Janssons muminböcker. Här belyser han en viktig del av Janssons politiska hållning, nämligen att hon tog starkt intryck av kretsen som umgicks kring politikern och filosofen Atos Wirtanen, som hon sällskapade med i flera år. Han är, som många vet, förebilden till snusmumriken. Hans fester i villan i Grankulla var ett ovärderligt andningshål för Jansson under kriget – umgänget var ett sätt att undvika “andlig skörbjugg” skrev hon själv.

Wirtanen och Jansson förde långa samtal om filosofi och politik, och tog intryck av varandra. Wåg tar fasta på hur Wirtanens intresse för Friedrich Nietzsches vitalism – den som nazisterna förvanskat till att dyrka styrka – syns i hur Jansson skildrar fester i Kometjakten (1946), vilket är både som eskapism och motstånd mot katastrofen. I myllret, mångfalden och fnattandet finns ett alternativ till fascismen och nazismens vilja till enhet och homogenitet. I Kometjakten kan forskarna i tornet inte ge några svar på hur hotet ska avvärjas, men det är genom att ge sig ut på äventyret, samla omaka varelser och vägra ge upp glädjen och livet som trollen ändå klarar sig.

För att konkretisera kan man säga så här: om krig går ut på att erövra och dominera världen finns det dels ett viktigt motstånd i att vårda och skydda, vilket är det som traditionellt skulle betecknas som fredsarbete. Men för att det ska bli något mer än bara en reaktiv reaktion på kriget, alltså nåt som ändå går på krigets villkor, som tar kriget för en given utgångspunkt, så behövs en annan dimension av krigsmotstånd – en kreativ. Som helt enkelt tar sig uttryck i livshållningen att världen inte är färdig, att en annan värld är möjlig. Det innebär ingen garant för att den värld vi skapar istället är bättre än den gamla, den risken måste man leva med, men det är ett försök att både ta ansvar för och besjunga världen och sammanhangen som man är en del av, också där de skaver.

Det här syns i Tove Janssons skapande, och det är bland annat därför jag tycker hon är ett ypperligt exempel på det skapande krigsmotståndet. Tack för att ni har lyssnat.

Källor:

Miranda Geust, "Svinaktiga skämtteckningar och betryggande småtroll: Antifascism i Tove Janssons satirteckningar och i barnromanen Småtrollen och den stora översvämningen", Historiska och litteraturhistoriska studier 98 (2023): 17-42. (https://doi.org/10.30667/hls.124674)

Tove Jansson och Erik Kruskopf. Skämttecknaren Tove Jansson, Esbo: Schildts, 1995.

Tove Jansson,  Boel Westin och Helen Svensson. Brev från Tove Jansson, Helsingfors: Schildts & Söderströms, 2014.

Tuula Karjalainen, Tove Jansson: Arbeta och älska, Helsingfors: Schildts & Söderströms, 2013.

Ylva Perera, Skrivande som motstånd. Antifascism i Mirjam Tuominens prosa, Åbo: Åbo Akademi 2025. (https://www.doria.fi/handle/10024/193239)

Ylva Vikström [Perera], “Motsatsen till krig är skapande”, Astra 2015:1.

Mathias Wåg, “Antifascisten i Mumindalen”, Flamman, 27.2.2022 (https://www.flamman.se/antifascisten-i-mumindalen/)

.