Min arbetsplats här hemma.

Plötsligt blev det vår. Jag sitter in min lägenhet i Berghäll med neddragna persienner, annars gassar solen rakt in. Jag hade glömt bort hur varmt det faktiskt blir här om somrarna och att det är därför jag alltid söker mig ut till havet. Jag har känt det behovet nu också, den senaste månaden – att bara släppa allt och stirra på havet en stund. Tänker på att åka upp till Österbotten, till villan på ön där det inte finns rinnande vatten eller el. Jag gör så varje gång livet är rörigt och krisar. Att fokusera på basbehoven, att hålla stugan varm, laga mat, bära ved.  

Men jag har inte åkt iväg ännu. Dels för att jag är rädd att dra med mig potentiell coronasmitta till min familj. Dels för att jag också har upptäckt en befriande trygghet i mig själv och mitt liv, mina rutiner, min lägenhet. Jag bor ensam och hade nog för ett år sedan fått betydligt mer panik av att bara ha mitt eget sällskap att tillgå, på obestämd tid. Förvånansvärt snabbt har jag anpassat mig till att inte vara social, gå till jobbet, ränna runt på stan på olika evenemang. Och när jag stannade upp började jag faktiskt höra mig själv, utan att ens behöva anstränga mig för att lyssna. 

En varm eftermiddag med bästa vännerna Hanna och Kaneli på solvarma klippor i Lappviken. Köpte kanelbullar i caféet och åt dem med händer som luktade starkt av handsprit.

Saker jag uppskattat den senaste tiden: 

• Videosamtal med min mamma som visat sig vara riktigt tekniskt kunnig när hon vill. Har fått utförliga rapporter om hur hunden mår och hur isen smälter runt villan och vad de åt under påskhelgen. 
• Lagat bovetebars enlig Tara Junkers recept - kanske det perfekta mellanmålet. 
• Köpte en mjölkvisp så nu dricker jag mina gurkmeja-, matcha- och lakritslatte med skummad kokosmjölk varje eftermiddag. 
• Yogat och mediterat, så gott som varje dag, speciellt när ångest och oro kommer krypande. 
• Skrivit och läst. När allt är oroligt går jag in i böckernas värld. Har lyssnat på ljudböcker - Nina Wähäs Testamente och Tove Janssons Kometen kommer var favoriter. Har skrivit recensioner, trots att det känts omotiverande att skriva om litteratur när världen krisar - bryr sig någon längre? (Kom också ut med en text för årets första nummer av Astra (Scener ur ett singelskap) som fick mig att haja till - för några månader sedan kunde jag skriva om dejter så lättvindigt - nu när jag bara träffar vänner sporadiskt och alla möten är ganska stela och trevande känns det absurt att det fanns en tid när det var vanligt att sitta på restaurang och ta ett glas vin en torsdagskväll.)
• Promenerat långt och länge och försökt välja de mest otrafikerade rutterna. 
• Skrivit dagbok, för att det kändes viktigt att på något sätt dokumentera vad som händer. I början skrev jag bara om coronaångest men sen har andra saker börjat ta mer utrymme. 
• Experimenterat fram ett riktigt bra recept på glutenfri pizzadeg. Den behöver fortfarande lite finslipning men jag är riktigt nära nu att få den lagom tunn.

En av många pizzor som bakats hemma hos mig. Bra med pizza är att den är nästan lika god kall dagen efter.

Jag tror att det här på många sätt är precis vad de flesta behöver just nu, hur hemskt det än är och hur tacksam jag är för att inte vara en av dem som är sjuka – att samhället måste stanna upp och ta en paus är nog precis vad vi behövde. Jag är mest rädd för att vi "sen när det här är över", som alla säger med lite längre tidshorisont hela tiden, inte har lärt oss något utan går tillbaka till vårt gamla liv som om inget hänt. Jag hoppas att jag kommer att uppskatta allt mer och inte ta något för givet; Bekvämligheterna, att handla utan att vara nojig, att krama mina vänner, att dansa – det känns ju verkligen som från en annan värld, att trängas med främlingar på ett dansgolv. Och egentligen vet jag inte om jag saknar det särskilt mycket, men jag är mig lik i det avseendet att jag vill ha det jag inte kan få. 

Det här saknar jag mest just nu:

• Mina vänner. Att träffa dem utan att hålla avstånd. Att de ligger och trängs på min säng. 
• Kramar.
• Att inte nämna corona eller hur konstig tid vi lever i i varannan mening.
• Min spårvagnsresa till jobbet då jag bara stirrar ut genom fönstret i tjugo minuter.
• Att jobba i Hemvrån vid en stor skärm och bekväm stol.
• Att sitta på en överfull uteservering med solen i ansiktet.
• Händer som inte är torra.
• Min familj.

Jag försöker gå till affären så lite som möjligt, vilket resulterar i att jag gör alla ärenden på samma gång och går hem med tunga kassar, eller som här - med ett stort bokpaket i famnen, tung påse mat över axeln, färska blommor och rejäla svettfläckar.

Men sen finns det mycket jag inte saknar. Till exempel: konsumtionshets, FOMO (rädsla att gå miste om något, ofta kopplat till sociala tillställningar), stora folksamlingar, ytligheten på sociala medier (som jag upplever minskat en del efter corona), lunchrusningen i Kampen.

Har staplat böcker ovanpå varandra för att få en lite mer ergonomisk arbetsställning. Mycket glad att jag hann få den nya datorn innan corona bröt ut. 

När det kommer till jobbet har det funnits mycket att göra och planera. Martha och jag-kampanjen löper på som vanligt, kretsarna får nya presentationssidor på hemsidan, jubileumshösten planeras i förhoppning om att vi kan mötas igen i höst och att läget har lugnat ner sig innan dess.

Det som känns lite märkligt är att mina sista månader som informatör för föreningen sker hemma vid mitt skrivbord, inte i Hemvrån, inte på evenemang med alla medlemmar, inte på måndagsmöten i köket med Maria. Det blir en konstig avslutning på en tid jag kommer att minnas med värme. Jag kände från första stund i föreningen en iver jag inte känt på länge – här finns så mycket man kan göra och dessutom en stor vilja att utvecklas. Det är inte alla föreningar eller arbetsplatser som är så tillåtande, öppna och förändringsbenägna. Jag har fått ta många egna initiativ och jag har fått testa på nya koncept och idéer, med styrelsens stöd i ryggen. 

Min sista uppgift, i alla fall som informatör – förhoppningsvis dyker jag upp i andra sammanhang i föreningen i framtiden – kommer att vara att jobba med att göra vår verksamhet virtuell. Det är en utmaning. Det finns oändliga möjligheter och sätt att göra det på, och något av det svåraste är att välja hur. Dessutom kryllar det av virtuella kurser och föreläsningar från alla håll och kanter just nu, och själv kan jag känna att det enda som lockar efter en dag vid datorn är att ta en lång promenad och stirra på havet en stund.

Men jag hoppas ändå att de kurser vi nu planerar hittar sin publik och att medlemmarna i föreningen inte känner sig bortglömda. Det är ni inte.

Malin Öhman 
informatör