Det nya normala och vad vi kan göra för varandra

Jag sitter på verandan vid sommarstugan och njuter av eftermiddagssolen och fåglarnas kvitter. Solen glittrar på vattnet och jag tar in den sköna känslan i kroppen av att ha krattat i ett par timmar. Det är söndag eftermiddag och jag har bestämt mig för att stanna här några dagar längre, för distansjobb kan jag ju göra här lika bra som hemma.

För några veckor sedan skrattade mina kolleger då jag sade att jag skulle jobba på distans på fredagen eftersom jag skulle åka ut till landet. Distansjobbar gör vi ju alla hela tiden. Och de har förstås helt rätt, men distansarbetet hemma i stan har ju blivit det nya normala och då känns det annorlunda - och väldigt uppfriskande - att byta miljö för några dagar.

Som de andra har skrivit om här i Karantänbloggen före mig är det en besynnerlig tid vi lever i. Ingen hade väl kunnat ana hur mycket vår vardag kunde ändra på så kort tid och hur snabbt vi vant oss vid sådant som i februari hade låtit helt absurt. Plexiglaset vid butikskassorna, butikspersonal och kunder med munskydd, att gå i lovar under promenaden för att inte komma för nära andra, röda och fnasiga händer av all handtvättning. Att undra vad folk riktigt tänker på då man i en film eller tv-serie ser en massa människor på samma ställe, nära varandra. Hallå, social distancing!? Och allt det här är ju bara små, triviala saker. Det finns så mycket värre saker som drabbat så många både i vårt land och runtom i världen.

När jag sitter här och njuter på verandan får jag nästan lite dåligt samvete. För hur kan jag få ha det så här bra då så många har drabbats av sjukdom eller dödsfall inom den närmaste kretsen, har blivit permitterade, förlorat jobbet eller ser sitt företag gå under? Samtidigt vet jag att inget blir bättre av att jag tar på mig hela världens sorger. Men att tänka så, och ännu värre att skriva det, känns egoistiskt och känslokallt. Förstås finns det stunder då jag sjunker ner i mörka och dystra tankar. Det som drabbar mig allra hårdast är tanken på de barn och vuxna som känner sig otrygga i sitt eget hem, som förlorat det andningshål som skola och jobb i vanliga fall ger dem. Och jag känner mig hjälplös eftersom jag inte ser hur jag kan hjälpa dem som behöver det mest.

Vad kan vi då göra? Vad kan jag göra för att ge en liten stund av glädje, en andningspaus eller utlopp för oro, frustration eller ilska för någon runtomkring mig? Jag tror att vi alla kan göra något. Ringa en vän eller en kollega, skicka ett meddelande eller varför inte ett kort eller brev till någon som kanske känner sig ensam. Fråga grannen om vi kan hjälpa till med något. Erbjuda vår hjälp via Helsingforsmarthornas Facebook-grupp som finns till för just det ändamålet. Ta oss tid att verkligen lyssna på varandra.

Den senaste månaden har jag haft möjligheten att hålla korta coachingsamtal med ett antal studerande och doktorander och har märkt hur mycket det kan betyda att få tala av sig med någon. Med en person som verkligen lyssnar och som frågar, utmanar och på det sättet hjälper en att se klarare. Ensamhet, svårigheter att få fungerande rutiner för distansarbetet, brist på motivation då de sociala kontakterna och sammanhanget saknas, funderingar kring karriär och framtid hör till de vanligaste frågor vi har diskuterat. Och allt det här känns bekant också för mig. Och just därför har den största utmaningen för mig varit att inte gå in i mina egna upplevelser utan ge plats för personen jag talar med.

Alla är ju inte utbildade coacher, men vi kan ändå alla finnas till för varandra. Hur mycket positivt skulle vi inte kunna sprida om vi alla ca 950 medlemmar av Helsingfors svenska Marthaförening skulle bestämma oss för att vara i kontakt med åtminstone tre personer som vi inte regelbundet hör av oss till? Var och en får förstås bestämma vilket sätt som passar dem bäst.

För egen del tänkte jag kombinera den här utmaningen med coaching eftersom jag tror det är så jag allra bäst kan göra något för andra. Finnas till, lyssna, ge av min tid som medmänniska.

Ta vara på dig och de dina!

Alexandra Ohls
styrelsemedlem