Betydelsen av humor, ödmjukhet och gemenskap

Det känns något motsträvigt att återuppta föreningens karantänblogg. För att få inspiration läser jag igenom mina tidigare inlägg från april och juni 2020. Jag blir beklämd över hur lyckligt ovetande vi var om att vi nu, i mars 2021 fortsatt är omgivna av den märkliga omständigheten som börjar på bokstaven C. Att ständigt bli påmind, att fundera över nära och kära som kan insjukna och att se besvikelsen, till slut likgiltigheten dra över ett barns ansikte över ännu en inställd sak är tungt. Att då återkoppla till vårens tankar kring charmen i att stanna upp, ha tid för reflektion och tid för familjen, känns, tja si så där lagom kul. Distansarbetets och hämtmatslunchens charm har falnat för länge sen.

Vi funderade med kollegan hur många gånger vi det senaste året har sagt ”tyvärr, vi måste annullera det här. Vi får återkomma när vi öppnar igen”. Hur många gånger har vi sagt ”tyvärr, det lyckas inte just nu, men ni är välkomna att ta kontakt igen”. Vi har valt att stänga föreningens utrymmen ungefär en månad åt gången och varje gång har jag varit lika övertygad om att sen ljusnar det, sen ska vi öppna upp igen. Nu klingar det nog lite falskt i mina öron. Maratonloppet fortsätter. Jag vill tro att det ändå är en sund överlevnadsstrategi att tro att allt KAN se annorlunda ut om en månad.

Så hur har året varit? Kanske man kunde beskriva det som ett kontinuerligt maratonlopp, både i arbetet och hemma. Man är lite ON hela tiden, väldigt lite OFF. Tidshorisonten är väldigt kort och veckosluten lite småtråkiga. Frågan om jag gör rätt eller fel, vad det här beslutet leder till börjar kännas tröttsam. Frustration och mycket känslor har det varit både omkring och inuti en. På veckoslutet blev jag upplyst om att den här känslan av en fullständig frustration, där man helst riktar frustrationen mot allt (läs alla) runtomkring en är ett s.k. Corona-anfall, dvs. något som upplevs då man levt tillräckligt länge i undantagstillstånd. Det är helt mänskligt och handlar mer om en total trötthet än att man genomgått någon personlighetsförändring. Sedan har också en mer positiv tanke infunnit sig att alla gör så gott de kan, vi behöver vara snälla med varandra och acceptera att vi är olika. Kan man ännu skratta åt eländet känns det lite bättre och lättar för en stund. Det finns liksom inget rätt eller fel och alla sitter vi i samma båt.

En fråga många har är hur den psykiska hälsan påverkas av isoleringen. Känt från tidigare är att vi som sociala varelser inte mår bra av isolering. Isolering används ju tvärtom som en straffmetod. Nu vet jag inte rent vetenskapligt vad som händer med oss, men någon effekt har det nog i vardagen. Att t.ex. i mörkret (som tur är det nu redan ljusare) gå till en Rekoutdelning och efteråt inte ens veta om man sett något bekant ansikte, eftersom man haft fullt upp med munskydd, immiga glasögon och tunnelseende, påverkar en nog säkert på lång sikt. Hurudana beslut tar vi egentligen just nu? Kan man vara vidsynt då allt omkring en är begränsat? Vi träffar få människor och de vi träffar är sannolikt lite i samma bubbla som vi själva. Digitala möten är ett bra komplement, men hur demokratiska är till exempel föreningsmöten för tillfället? Min fråga är kan vi skynda långsamt och kan vi vänta med viktiga beslut till efter pandemin?

Så hur kommer vi att bete oss när rekommendationerna sedan släpper? Den frågan blev jag påmind om då jag efter moget övervägande förra veckan gick för att fylla på mitt presentförråd, vilket aldrig i mannaminne varit så tomt som nu. Min strategi var att jag hade en lapp på vilken jag skrivit ner vad jag skulle köpa och på 15 minuter skulle jag fixa det inklusive handdesinfektion på vägen in och ut från butiken. Allt väl så långt, men så hittade jag inte bokmärken som stod på min lista. Jag bad kassan om hjälp med saken. I största välmening tillkallade hon sin kollega för att visa mig var bokmärkena finns. Min spontana reaktion blev en mild panik och jag sade ”nej, nej inte en till människa som jag ska vara i kontakt med, säg nu bara var de där j-kla bokmärkena finns”. Efteråt fann jag mig så pass mycket att jag bad om ursäkt och vi kunde tillsammans skratta över vad isolering gör åt oss. Det gäller att öppna upp sakta men säkert sedan då det blir aktuellt, så vi alla hinner med. Eller kanske vi borde sluta tala om att öppna upp, kanske mer tala om hur vi i framtiden ska leva med pandemier på ett vettigt sätt? 

Samtidigt känns det att man också måste skriva att vi i Finland klarat det här bra. Jag är tacksam, men det oaktat börjar Coronatröttheten slå till på allvar nu. Jag vill här lista de saker i vardagen som just nu ger mig energi:

- Vakbad, tillsammans med de härligaste vännerna. Många frågor har nötts och blötts under året, gråt och skratt. Och under själva badet är man tyst.

- Eftersnack i radion i hörlurarna på fredag.

- Marthayoga, de få gånger jag varit med undrar jag alltid varför jag inte gör detta varje vecka.

- Fredagsmiddag, då familjen är samlad, alla mutade med god mat från någon lokal restaurang, och vi kan diskutera högt och lågt.

- Bastubad, söndag kväll ­– tecken på medelålders eller Corona, men där är man nu. 

- Små möten i vardagen, ofta helt otippade, gärna kryddade med humor, så underskattat men så betydelsefullt – sådant man förut inte ens tänkte på, men som nu kan ha stor betydelse.

Till sist, oberoende av maskerad (= åka bil med ansiktsmask), Coronatrötthet och ansikten med skärmrynkor uppmanar jag oss alla att se den som kommer emot på gatan i ögonen, nicka lätt, säga hej om du känner hen eller känner för det. Tillsammans fixar vi det här!