Helsingfors Svenska Marthaförening

Karantänbloggen - ett år senare: Jenna Matintupa

12.04.2021 kl. 14:40
I Karantänbloggen skriver medlemmar av Helsingfors svenska Marthaförenings personal och styrelse blogg under coronapandemin som bröt ut i Finland våren 2020. I versionen "ett år senare" återupplivar vi bloggen med inblickar i hur livet ser ut nu 2021, när läget ännu inte ändrats. Vi samlar tankar och vardagsreflektioner från en orolig tid, dels för att dela vardagsinblickar, dels för att för framtiden dokumentera denna tid i föreningen.

Ett år senare, inget annorlunda, allt annorlunda

Med ljuset kommer hoppet, och ju närmare sommaren vi kommer desto mer växer hoppet. Känslan av att bara sommaren är här kommer allt bli bättre. Så kände jag för ett år sedan. När jag skrev mitt inlägg till karantänbloggen förra året var jag så hoppfull över sommaren. Jag tror vi var ganska många som levde i tron om att allt skulle bli bättre till sommaren. Vilken tur att vi inte visste att inget skulle förändrats, och att vi skulle vara kvar i samma situation ett år senare. Jag vet inte hur vi skulle ha orkat kämpa på om vi veta det. 

Det säger ganska mycket om hur viktigt hoppet är. Att ha det kvar. Att verkligen tro på att det kommer bli bättre. Inte kanske genast, men snart. Så det är kanske lite ironiskt att skriva att bara sommaren kommer bli allt bättre, men jag känner fortfarande så. Desto ljusare det blir, desto bättre kommer läget (förhoppningsvis) bli. Är det inte bäst att tänka så? För vår egen skull?

Mycket har hänt i livet under det här året. Privat har det blivit väldigt tydligt vad man värdesätter och vad som verkligen är viktigt. Vi har bott flera hundra kilometer från alla våra familjemedlemmar i ganska många år. Tidigare har det inte varit något problem. Visst har det varit tråkigt att inte kunna ses så ofta, och att när vi väl var och hälsade på så blev det alltid stressigt att hinna träffa alla, men vi tycker om vårt storstadsliv. Men när barnen föddes blev behovet av att ha familjen nära ännu större. Att ha det där skyddsnätet som kan rycka in när det behövs, eller bara träffas och äta middag en söndag. Så kom pandemin och plötsligt kunde vi inte träffas. Vi kunde inte sätta oss i bilen och åka för att träffa alla. När sommaren kom och dagis var stängt tog vi en chans och flyttade ut till Österbottniska skärgården i två månader. Jag kunde vara med barnen och min man jobbade på distans. Barnen var lyckliga, vi var lyckliga. Livet kändes alldeles underbart. Trots pandemin.

Så kom hösten och barnen började på dagis och jag jobba. Vi behövde flytta hem igen. Även om det tog emot så var det roligt att få börja jobba igen och komma tillbaka till vardagsrumban. Hösten rullade på, men pandemin och distansen blev mer och mer påtaglig. Vi började fundera på att flytta. Tittade på hus, tomter och allt sånt. För oss var det något som skulle ske, men vi visste att det skulle ta några år. Så många bitar som behöver falla på plats innan det skulle vara möjligt. Min man tog ut sin semester i december vilket gav oss möjligheten att åka upp till Österbotten i en månad innan jul. När det än en gång var dags att packa ihop och åka ner igen tog det emot. Vi ville verkligen inte åka tillbaka. Även om det finns så många saker där som vi tycker om. Vårt hem, våra jobb och vänner så hörde vi inte hemma där längre. Vårt liv var inte där längre. Men sånt är livet, vi bet i det sura äpplet och vardagen började igen i januari. En dag skulle vi kunna flytta.

Nu sitter jag och skriver i vårt nya hem i Vasa. Prick två månader efter att vi kommit tillbaka till Esbo flyttade vi tillbaka hem till Österbotten. Plötsligt föll allt på plats. Min man fick ett drömjobb i Österbotten, vi fick vår lägenhet såld, barnen fick dagisplatser och vi hade en ny lägenhet att flytta in i. Det var många veckor med ångest, stress och oro, men det löste sig. När det väl är dags för alla att börja jobba på plats igen, får jag spendera veckorna i Helsingfors eller hur det nu löser sig, men allt går. För nu är vi hemma. Nu är vi där vi borde vara, ska vara. 

Pandemin har lärt oss mycket. Om oss själva, om samhället, om varandra. Framför allt har den lärt oss vad som är viktigt. Och snart kommer sommaren. 

Välkommen åter, snälla sol
Som jagat nordanvinden
Nu har du sovit sen i fjol
Och vaknar röd om kinden.
Värm upp vår jord, så växer råg
Och fyller bondens lada
Värm sund och vik och vind och våg
Så får vi gå och bada.
Välkommen åter, snälla sol
Lys över land och vatten:
Nu klingar sång, nu stäms fiol
Nu dansas hela natten.

- August Strindberg

Jenna Matintupa, Informatör
Kontaktuppgifter

kansli

Simonsgatan 12 A 5
kansliet@helsingforsmartha.fi

Kansliet är öppet:
måndag 10-15
tisdag 13-18
onsdag 10-15
 

Maria Rajalin
Verksamhetsledare
maria.rajalin@helsingforsmartha.fi
040 731 2791 (må-to)
Emilia Hytönen
Tf. Informatör
emilia.hytonen@helsingforsmartha.fi
040 731 2044 (må-ons)
Annika Linder Airava
Ordförande
ordforande@helsingforsmartha.fi
040 041 8649