På jakt efter den röda tråden och längtan efter den fysiska gemenskapen

Jag läste igenom vad jag hade skrivit i karantänbloggen i april ifjol samt min sommarhälsning från juni 2020.  Väldigt hoppfulla funderingar kring att vi ska kunna mötas och ses, samt arrangera fysisk verksamhet i våra utrymmen redan hösten 2020.

Såhär skrev jag i början av sommaren 2020: ”Jag ser med tillförsikt på hösten. Jag ser att vi säkert kommer att kunna umgås och ses igen i höst. En del restriktioner har hävts och rekommendationer setts över iom att coronapandemin i Finland har fortsatt mattats av. Fortfarande gäller dock att vi ska hålla avstånd och vara noga med handhygienen för att hindra att smittan sprids. Jag ser dock en möjlighet att återuppta verksamheten i mindre skala i våra lokaler.”

Ja, det var ju väldigt optimistiskt kan man säga. Men förstås skrivet utan facit i hand och utan att veta var vi skulle stå hösten 2020. Våra utrymmen är fortfarande stängda, visserligen har restriktionerna lättat en aning och i skrivande stund tycker jag mig se en ljusning på riktigt. Fler och fler blir vaccinerade, allt yngre åldersgrupper kan erbjudas vaccin och en del av befolkningen har redan fått sin andra spruta. Så jag ser nog idag med tillförsikt på hösten.

När jag blickar på det gångna dryga året med  mina ”marthaglasögon” på min näsa, så har det ändå varit ett väldigt intensivt marthaår trots att den fysiska verksamheten så gott som legat nere. Om ni undrat vad de där styrelsemedlemmarna i Helsingfors svenska marthaförening riktigt hållit på med under det senaste coronaåret,  så kan jag svara att vi jobbat hårt med en hel del. Vi beslöt tidigt på hösten 2020 att vi sätter igång en strategiutvecklingsprocess. Vi jobbade tillsammans med Helsingforsmarthan och jämlikhetskonsulten Malin Gustavsson från Ekvalita. Malin brinner för förändringsarbete, vill bidra till ett mer inkluderande och rättvist samhälle och hjälper organisationer att skapa förändring.

Vi började processen med att se på hur vi som förening bemöter varandra och andra, vi diskuterade normer och olika diskrimineringsgrunder och hur inkluderande vi och vår verksamhet är. Vi sysslade med en slags självgranskning som är hälsosamt för vilken organisation som helst att göra med jämna mellanrum. Att som organisation granska sin egen verksamhet och värdegrund på ett så objektivt sätt som möjligt.

Under processens gång gjorde vi även hemuppgifter mellan våra träffar. Det var väldigt hälsosamt att se på vår förening, att  både ställa kritiska frågor och konstatera vad som är bra och ändamålsenligt. Det är ju inte någon vits att ändra på sådant som fungerar. Därefter har vi sett på föreningens syfte, dvs läst och tolkat våra stadgar. Vi jobbade mycket med att hitta och diskutera den röda tråden i föreningen och hur den syns i vår verksamhet. Vi ville bl a finna svaren på frågorna vilka vi är i Martharörelsen, vad vi har för syfte och hur det syns i våra aktiviteter. Till slut jobbade vi med att blicka framåt och försöka se var vi är om några år och t o m längre fram.

Vi vill skapa en strategi för Helsingforsmartha som bär oss tillsammans samt fundera kring vad en strategi betyder för föreningen och dess medlemmar. Hur vi ska kommunicera vår strategi och förankra den i vardagen samt hur vi ska följa upp den.

Vi börjar vara på slutrakan. Efter sommaren ska vi diskutera de strategiska målen med er kära medlemmar och höra era synpunkter om hur verksamheten kan och ska präglas av de linjedragningar som görs. Jag hör frågan, varför behöver Helsingforsmarthorna en strategi? Som förening behöver vi fokusera och välja vad vi satsar på, vi kan inte göra allt ävenom viljan finns. Detta betyder förstås inte att vi helt och hållet lämnar bort det som inte specifikt står i strategin, men för att behålla den röda tråden i verksamheten måste vi fokusera och använda våra  resurser så klokt som möjligt. Jag är oerhört stolt över hela styrelsen och personalen som varit motiverad och  satt så mycket av sin tid på detta viktiga arbete. Ett stort och ödmjukt tack ska ni ha! Det var inte alla gånger lätt och att hela tiden jobba digitalt var ibland lite utmanande. Jag är övertygad om att vårt gedigna arbete kommer att bära frukt och kommer hjälpa oss att klara av framtida utmaningar samt stärka oss som en betydelsefull och livskraftig förening i huvudstadsregionen.

Utöver strategiarbetet så hade en del av oss styrelsemedlemmar den fantastiskt fina möjligheten att under vintern/våren agera ”försökskaniner” i en tredelad workshop om antirasism, som föreningen Ad Astra utarbetat. Under tre kvällar möttes vi digitalt och diskuterade bl a terminologi och olika begrepp kring rasism, historia, olika typer av fördomar, om skillnaden mellan interpersonell, institutionell och internaliserad rasism, om vithetsnormen, om likabehandling och mycket mycket mer. Workshoperna genomfördes på ett inkluderande, diskuterande och problematiserande sätt.  Alla vi som deltog upplevde att workshoparna var väldigt bra och  ögonöppnande. Vi fick mycket med i bagaget, mycket som vi även kan använda oss av när strategin omsätts i praktiken.

Jag tror att alla styrelsemedlemmar inklusive personalen vill se att Helsingforsmartha upplevs som ett tryggt rum i huvudstaden där alla är välkomna. Ett tryggt rum där vi alla får vara oss själva och där vi respekterar varandra. Ett rum där vi alla tillsammans jobbar för en bättre värld, en vardag i taget.

Jag hoppas innerligen att den här bloggtexten är den absolut sista i serien Karantänbloggen. Jag vill inte  att vi slutar upprätthålla en föreningsblogg, jag vill bara inte att ordet karantän mera finns med i namnet. Kanske kan vi kalla bloggen för En inblick i Helsingforsmarthas vardagsrum för alla eller Helsingforsmartha bloggar om vardagen eller Helsingforsmartha, din vardagsvän eller...

Jag hoppas även innerligen att vi efter sommaren möts så att vi återigen kan se varandra i ögonen, känna värmen från varandra, höra skratten och sorlet, njuta av den nyrenoverade salen i Hemvrån, höra tonerna från flygelns tangenter, höra strumpstickorna klicka, känna doften av den mat vi gjort tillsammans och kaffedoften, ja ni vet precis vad jag menar.

Kära Helsingforsmarthor – återseendets glädje hägrar!